Nu har jag varit hos läkaren och kollat upp mitt jättefödelsemärke. Det första hon sa när jag drog upp tröjan var "oj, det var stort!". (Jag: Gulp!) Sen tittade hon på det med någon lampa och sa att det inte var farligt. När jag frågade hur hon kunde veta det verkade hon helt förnärmad, typ jag har faktiskt läkarutbildning! Jag var mest nyfiken på hur man såg sånt, inte menat att ifrågasätta hennes kompetens haha. Anyway så ska jag nog ta bort det, fick en remiss. Fast det verkar sjukt läskigt, gör väldigt ont har jag hört. Känner mig lättad över att hon sa att det inte var farligt, har gått senaste dagarna och inbillat mig att jag har cancer som spritt sig i hela kroppen bara för att jag inte kollade upp födelsemärket när jag först upptäckte det för fyra år sen eller så. Brukar inte vara hypokondrisk av mig, men sedan jag fick Moa har jag blivit så himla rädd för döden. Vill se henne växa upp! Blir så berörd när jag läser om folk med små barn som dör och ännu mer såklart när jag läser om barn som dör. Usch, jag kan nästan inte skriva orden (håller för öronen och ropar bingo bingo).
(Bloggtiteln är en Ratatatext inspirerad av regnet utanför fönstret i detta nu.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar