Ojojoj

Idag var jag på läkarbesök och fick återigen se den lille krabaten i magen. Det var tredje gången nu. Trots det har jag svårt att fatta att jag är gravid. Det var liksom inte riktigt planerat... Vi visste ju att det kunde hända förstås, men jag trodde verkligen inte att det skulle gå så snabbt och så lätt. Moa var så himla välplanerad med ägglossningsstickor och hela kittet, så jag tänkte typ att man blir väl inte bara gravid bara så där haha. Så när jag började känna mig lite konstig och började inse att de blödningar jag hade var väldigt lika dem jag hade när jag insåg att jag var gravid med Moa, och inte alls var mens så var jag rätt oförberedd och visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Som tur är blev min man jätteglad och har peppat mig att tänka att det här kommer bli jättebra.

Just nu ser jag mest framför mig hur jobbigt det kommer att bli. Jag som aldrig skulle ha en syskonvagn. Never! Moa skulle bli så stor att hon skulle kunna stå på en ståplatta innan ett syskon kunde bli aktuellt. Jo tjena. Jag ser framför mig hur jag aldrig kommer att få sova (när jag ammade Moa ofta på natten så sov hon till 11-12 på dagen sedan, så jag fick alltid sova ut. Det kan man ju glömma nu!). Jag ser hur jag aldrig kommer att orka lämna förorten för att det är alldeles för jobbigt att ta med sig två barn, och med en jättevagn som inte får plats nånstans. Moa kommer väl antagligen att gå på dagis, men inte så långa dagar förstås, så man kommer ju att vara bunden av hämtnings- och lämningstider. Ja, softarlivet är över helt enkelt.

Men det blir nog jättekul med syskon ändå! Särskilt när de blir lite äldre... :-)