fredag 18 januari 2008
Sur är du, sur vill du vara, sur är du...
Det bästa sättet att trösta Moa just nu har jag upptäckt är att sjunga och dansa med henne. Barnkammarboksskivorna går varma här hemma och jag dansar runt med henne och sjunger med. Det får henne oftast på bra humör, i alla fall för stunden.
onsdag 18 juli 2007
Bokbabbel
Isobels bok är en tunt maskerad självbiografi som handlar om hennes och hennes mans försök att bli föräldrar. De går igenom flera års försök, ett missfall och en abort på grund av ett foster med outvecklade lungor. Deras tidigare mycket stabila äktenskap är nära att haverera under sorgen som tär på dem båda. Jobbig läsning förstås, men jag blev inte så illa berörd som jag hade befarat. Kanske har det att göra med det som SVD skriver i sin recension, att Isobel distanserar sig från texten genom att självkritiskt ursäkta sig för sin patetik. Jag tycker dock inte att det försämrar boken på något sätt, utan jag tyckte mycket om den. Hade jag läst den för några år sedan hade jag nog haft det svårt att sätta mig in i Isobels känslor. Det var inte förrän jag själv började försöka skaffa barn som jag insåg hur fixerad man kan bli vid detta. Och då har jag ändå aldrig burit på den här enorma barnlängtan som många, särskilt kvinnor, verkar ha.
Då blev jag faktiskt mer berörd av Bitterfittan. När Maria beskriver hur huvudpersonen Sara ligger förtvivlad på BB med mjölkstockning och feber och mannen vägrar att stanna över natten blir jag alldeles gråtfärdig. Maria beskriver förhållanden ur en väldigt pessimistisk synvinkel. Sara känner inte till några lyckliga äktenskap. Jag känner inte igen den bilden. Är det verkligen så illa? Hon tar emellertid upp många intressanta aspekter, och beskrivningen hur det ligger till med jämställdheten på Sveriges radio gör en inte direkt uppmuntrad. Hennes skildring av Saras (sin egen?) uppväxt är också mycket intressant, särskilt eftersom den skiljer sig väldigt mycket från min egen. Jag var aldrig snygg och populär och riskerade aldrig att få kommentaren att "du behöver ändå inte kunna matte för du är ju så söt" av en lärare. Inte heller var det någon risk att någon skulle kalla mig för hora.
Bokens tema sammanfattas på framsidan: "Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dem vi älskar?". Frågan är bara hur mycket Sara och hennes man verkligen försöker. Det framgår inte riktigt i boken tycker jag. Saras man jobbar på annan ort i veckorna redan när barnet är 1 månad gammalt. Det kunde man väl räkna ut på förhand att det inte var en jättelyckad lösning tycker jag. Jag hade gärna sett fler detaljer från deras liv och hur de resonerade för att lösa sina dispyter, då de båda i alla fall verkar ha ambitionen att leva i ett jämställt förhållande, vilket ju syns vara en bra utgångspunkt.
onsdag 27 juni 2007
Jämställdhet bye bye?
Eftersom jag har förstått att jämställdhet efter barns intågande i förhållanden är en utopi, så tänkte jag att jag skulle läsa Bitterfittan av Maria Sveland, så att man kan förbereda sig på omställningen redan nu. Jag lär väl bli en sådan... Eller så blir jag helt omvänd av alla ammingshormoner och blir en riktig livmodersfeminist! Haha, vi får väl se. Boken är beställd på Bokus. Jag får återkomma med recension - både av den och förhållandet post-bebis.Jag beställde även Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz. Kanske inte den mest lämpliga boken att läsa när man är gravid, eftersom den handlar om Isobels sorg efter att ha tvingats abortera bort ett livsodugligt foster runt 19-20:e veckan nånting. Men jag har följt hennes blogg en lång tid och är mycket nyfiken på boken. Jag får ladda upp med näsdukar...