Visar inlägg med etikett Graviditetsdagbok. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Graviditetsdagbok. Visa alla inlägg

tisdag 14 augusti 2007

Graviditetsdagbok, inlägg 9

På onsdagen åt jag lunch med C och J. Jag hade tänkt berätta för dem, men när jag sa det till R så ville han inte att jag skulle göra det. Jag sa att jag säger som det är om de frågar, för jag ville inte ljuga, men om de inte tar upp det så gör inte jag det heller. [Jag hade berättat för dem båda tidigare att vi försökte bli med barn och båda hade frågat nån gång sen dess hur det gick.] De frågade inget.

Konstigt nog så var jag inte så ivrig att berätta. Innan jag blev gravid trodde jag att jag skulle vilja berätta för alla jag träffade att jag var gravid. Typ skrika ut på bussen: "Jag är gravid!!!". Så kände jag inte alls. Förutom den dagen då jag gjorde ultraljudsundersökningen och var jätteglad så hade jag mest känt mig orolig och nojig. Tänk om fostret inte lever längre! Tydligen kan fostret dö i magen utan att man märker något på länge. Eller tänk om det visar sig på ultraljudet att fostret inte har några lungor eller har någon grav missbildning så man måste ta bort det. Tänk om barnet har dött och så går jag omkring och berättar för folk att jag väntar barn, då ljuger jag ju! Tusen konstiga tankar snurrade omkring i huvudet. Jag kände mig inte så glad, och hade nästan dåligt samvete för det. Tänk alla som kämpar för att bli gravida, och så går jag omkring och är inte ens glad över att jag är det!

Jag läste om fostrets utveckling på nätet, vad som händer vecka för vecka. När jag var i vecka 7 läste jag om vecka 8. På www.growingpeople.se stod det: "Det kan bli en period av mycket blandade känslor även om graviditeten är planerad. Graviditeten kan kännas overklig. Många kvinnor blir labila till humöret, ofta nedstämda, gråtmilda och med perioder av irritabilitet. Ofta är känslorna motstridiga. Glädje blandas ofta med tvivel och oro."

Hahaha, tänkte jag när jag läste det där, så är det ingen risk att jag kommer att känna! Jag kommer bara att vara glad, för jag ser fram emot det här barnet jättemycket.

Jag nästa vecka: Buhu, jag vet inte om jag vill ha barn! Tänk om jag blir en dålig förälder, tänk om barnet blir mobbat, eller blir en mobbare, tänk om barnet dör, då kommer man ju att sörja i resten av sitt liv, tänk om R lämnar mig, jag vill inte vara en ensamstående mamma, min kropp kommer att bli förstörd osv osv... Hoppsan. Som tur var gick de här oroskänslorna över efter ett tag, åtminstone till större delen.

(Forts. från inlägg 8)


onsdag 1 augusti 2007

Utdrag ur min graviditetsdagbok, inlägg 8

Forts. från inlägg 7:

Jag var ivrig att berätta för mamma och pappa så fort som möjligt. Vi träffas inte så jätteofta hela familjen, och vi hade ju nyss varit i fjällen tillsammans, så jag misstänkte att nästa gång vi skulle ha en familjesammankomst låg långt i framtiden. Så länge orkade jag inte vänta.

Helgen efter ultraljudsundersökningen var det påsk. Mamma och pappa skulle åka till landet på skärtorsdagen. Jag föreslog för R att vi skulle göra ett spontanbesök hos dem på onsdagskvällen. Efter middagen åkte vi dit. Vi knackade på vid strax före 22.00. Mamma och pappa satt vid middagsbordet och hade precis ätit klart. Jag hade trott att de skulle bli jätteförvånade över att vi kom förbi, eftersom det aldrig har hänt att vi hälsat på oannonserat, men mammas första reaktion var: "Men kommer ni, vad roligt!", och (till pappa) "Sätt på kaffe så hämtar jag bullar i frysen". Pappa var väl lite mer konfunderad och undrade när vi var i köket och förberedde fikat om vi hade haft något annat ärende i krokarna [mina föräldrar bor i en villaförort, vi bor i innerstan], men jag sa bara att vi ville hälsa på för att säga glad påsk. Medan kaffet bryggdes visade mamma mig sina silversmycken som hon gjort på sin kurs. Jag höll på att spricka av otålighet. Till slut var fikat framdukat och vi hade slagit oss ned i vardagsrummet. Vi hade haft med oss ett påskägg som jag sa åt dem att öppna. Det fanns inget godis däri utan en inplastad kopia av ultraljudsbilden. På baksidan hade jag skrivit: Glad Påsk önskar [Mitt namn], R och Pyret! Först såg de lite frågande ut, men sedan började det klarna. Mamma frågade: "Är du...?" De blev jätteglada, och pappa utbrister glatt: "Det var på tiden!". Jag hade varit lite nervös innan, men det hela blev väldigt lyckat. De blev precis så glada som jag hade hoppats, och de ser mycket fram emot att få träffa sitt första barnbarn.

fredag 20 juli 2007

Utdrag ur min graviditetsdagbok, inlägg 7

Forts. från inlägg 6.

På eftermiddagen beger jag mig till gynmottagningen. Darrande av nervositet dricker jag ett glas vatten i väntrummet. Jag försöker ställa in mig på att det inte kommer att finnas något foster, men innerst inne vet jag att jag kommer att bli jättebesviken om det är så. Jag får komma in till läkaren och han ställer några frågor. Sedan får jag hoppa upp i gynstolen och han för in en ultraljudskamera. Efter en liten stund vänder han bildskärmen mot mig och börjar förklara vad allting är för något. Jag börjar misstänka att det är ett positivt besked som väntar. Han visar mig det lilla embryot som ser ut som en grå böna på skärmen och bekräftar att det lever. "Ser du hjärtat?" säger han. Jag tittar, men ser först inget särskilt. Men så plötsligt ser jag! Inuti den grå bönan är det ett litet område där pixlarna liksom blinkar. Jag känner hur tårarna börjar komma, jag är helt överväldigad. Läkaren mäter den lilla bönan till 7-8 mm, vilket skulle motsvara att jag är i vecka 6+2 eller 6+4. Enligt mina beräkningar är jag i vecka 7+0, men jag antar att det beror på bland annat hur många dagar det tar för ägget att fästa i livmodern. Dessutom verkar det svårt att bestämma exakt när det är så litet. Läkaren berättar att det han kan säga är att embryot lever, att jag har lika stor eller liten missfallsrisk som alla andra, att det bara är ett (jag hade inte ens haft en tanke på att det skulle kunna vara tvillingar!) och att det inte är ett utomkvedshavandeskap.

Jag lämnar mottagningen med ett leende över hela ansiktet. Jag känner mig otroligt lycklig! Givetvis är jag jätteivrig att berätta för R, men typiskt nog har jag glömt mobilen hemma. Jag bestämmer mig för att promenera hem i alla fall, för vädret är helt underbart och jag inser att jag inte kommer att kunna jobba mer nu i alla fall. Jag stannar till i några affärer på vägen och köper en klänning på Indiska, med plats för en växande mage... När jag till slut kommer hem har jag förstås massa missade samtal på mobilen från R. Men när jag ringer upp honom är det upptaget, typiskt! Efter ett tag ringer han upp i alla fall och jag får äntligen ge honom det roliga beskedet. Vi bestämmer oss för att ses på stan och fira med en god middag.

torsdag 12 juli 2007

Utdrag ur min graviditetsdagbok, inlägg 6

Forts. från inlägg 5:

Dagarna sniglade sig fram. Jag hade jättesvårt att koncentrera mig på jobb och studier. Den största delen av dagen gick åt till att hänga på Familjeliv. Jag började känna fler gravidsymptom. Förutom att brösten var jätteömma, var jag otroligt trött på morgnarna (värre än vanligt!) och lite smått illamående som gick över jättesnabbt, men ändå - nått var det. Samtidigt tänkte jag att jag kanske bara inbillade mig och var skengravid.

På onsdagen var det en vecka kvar till ultraljudsundersökningen -vul - och det kändes som en eeeevighet. Jag hade börjat fundera på om jag kunde ringa någon annan stans och få en tid tidigare, men jag insåg att det enda alternativet hade varit gyn-akuten, och de skulle troligtvis inte ta emot mig. Medan jag höll på att äta frukost ringde min mobil. Jag hinner bara höra: "Hej det är från XX gynmottagning..." innan batterierna tar slut. Shit! Jag irrar omkring i panik och letar efter laddaren. Tänk om de ringde för att erbjuda mig en återbudstid, och så kanske de hinner ge den till någon annan i stället! Till slut hittar jag laddaren och kan ringa upp. Som tur är behöver jag inte vänta länge innan de svarar. Jag hade rätt i min misstanke: jag blir erbjuden en tid redan samma dag, på eftermiddagen. JA TACK! Jag får inte mycket gjort den dagen...

torsdag 5 juli 2007

Utdrag ur min graviditetsdagbok, inlägg 5

Forts. från inlägg 4.

Under helgen blir jag mer och mer övertygad om att det är missfall jag fått. Det kom ju faktiskt ganska mycket blod, och under nästan tre veckor. Jag blir mer och mer inställd på att det nog är så. På måndagen bryr jag mig inte ens om att ringa barnmorskan, utan bestämmer mig för att avvakta ett par dagar. Jag har ett jobb som ska vara klart på tisdagen, och jag försöker koncentrera mig på det. Under både måndagen och tisdagen har jag världens halsbränna, något som jag aldrig tidigare haft. Dessutom är mina bröst jätteömma. Jag börjar fundera på om jag kanske är gravid i alla fall. På onsdagen tar jag ett test till som visar positivt. Om det var missfall skulle hormonerna eventuellt ha försvunnit vid det här laget. Dock kan hormonerna finnas kvar i flera veckor efter ett missfall, så inget är säkert. Jag ringer barnmorskan som tycker att jag ska ringa och beställa tid för vaginalt ultraljud. När jag ringer gynekologmottagningen får jag en tid två veckor senare. Två veckor! Hur ska jag orka vänta så länge?

fredag 29 juni 2007

Utdrag ur min graviditetsdagbok, inlägg 4

Forts. från inlägg 3:

Jag började darra i hela kroppen! Vad betydde detta? Var jag verkligen gravid eller var blödningarna jag hade haft missfall? Jag hade läst om hur vanligt missfall är under de första veckorna och hur många misstar missfallet för en vanlig menstruation och inte ens märker att de har varit gravida. Jag läser ännu mer på Internet och försöker få klarhet, men jag blir inte klokare. Det verkar som om missfall kan yttra sig som alltifrån pyttesmå blödningar till jättelika blodflöden, och att helt ofarliga blödningar även de kan se helt olika ut. Vad ska jag tro?

Jag ringer till R och säger att han inte behöver gå till Systemet, inte för min skull i alla fall. Han undrar såklart vad som har hänt, men det känns trist att säga det på telefon. Som tur är tar det inte lång tid innan han är hemma. Han har förstås lagt ihop två och två, men är lite orolig eftersom jag lät så ledsen på telefon. När jag berättar för honom ut utslaget på testet så lyfter han upp mig och snurrar runt i en liten glädjedans. Jag blir jätteglad över hans reaktion, men skyndar mig att förklara läget. Vi bestämmer att jag ska ringa barnmorskan på måndag så får vi se. Vi går och handlar middag och det känns jättekonstigt att behöva tänka på vad jag får äta och inte. Jag vet ju inte ens om jag är gravid eller inte!

tisdag 26 juni 2007

Utdrag ur min graviditetsdagbok, inlägg 3

Forts. från inlägg 2:

...trodde jag, och åkte iväg till fjällen med R, mamma, pappa och bror. Åkte skidor på dagarna och drack vin på kvällarna. Mensen hade varit konstig ända sedan jag slutade med p-piller, så att den betedde sig skumt reagerade jag inte på förrän efter drygt två veckor, när jag tyckte att det var märkligt att den aldrig riktigt "kom igång". Fredagen den 16 mars började jag leta upp information på nätet, särskilt på forumet Familjeliv. Jag inser snart att det inte är särskilt ovanligt att blöda i början av graviditeten. Jag bestämmer mig för att göra ett graviditetstest. Klockan är över 18 och jag försöker hitta apotekets öppettider när R ringer för att säga att han är på väg hem och att han handlar och går förbi systemet på vägen hem. Jag svär över apotekets hemsida eftersom jag inte hittar öppettiderna. R undrar varför jag vill veta dem, men jag svarar undvikande, eftersom jag inte vill dra in honom i det här. Det är förmodligen ingenting, jag vill bara kolla för säkerhets skull. Till slut hittar jag öppettiderna. Kutar iväg till apoteket och köper ett test och lubbar hem igen. In på toan och kissa. Det tar inte många sekunder innan det på stickan framträder ett tydligt...


plus!

onsdag 20 juni 2007

Utdrag ur min graviditetsdagbok, inlägg 2

Jag slutade med p-pillerna i september 2006. Jag hade alltid tänkt att R skulle plugga klart och sedan jobba ett par år och sedan skulle vi försöka skaffa barn. Men R:s studier drog ut på tiden och till slut kände jag att jag inte ville vänta längre. Jag var lite orolig att jag skulle hinna bli för gammal. Ofta nuförtiden kan man läsa i tidningarna om hur fertiliteten sjunker efter 25, och hur många det är som riskerar att inte kunna få barn för att de väntar för länge. Det gjorde mig lite stressad. Så till min stora glädje ville R också börja försöka hösten efter att han avslutat sina studier, trots att han inte hade något fast jobb, och inte jag heller. Det blir knapert, men det får gå!

Jag var helt inställd på att det skulle ta ett tag att bli gravid, och även att jag inte ens skulle kunna bli gravid. Vi gjorde tre försök på hösten, ett utan och två med ägglossningssticka. I januari var R bortrest med jobbet just under de fertila dagarna, så det blidde inget försök den månaden. Sedan blev det hastigt och lustigt bestämt att R skulle till Afrika med sin pappa, precis under de dagar i februari som jag beräknade kunna bli gravid på. Jag kollade med ägglossningsstickor i alla fall, mest för statistikens skull. Det hade varit 26 respektive 27 dagar mellan ägglossningarna de tre tidigare gångerna. Dag 26 kom utan utslag, dag 27, 28, 29… Jag började misstänka att jag hade missat den, att den hade kommit tidigare den här gången. Dag 33 fick jag till slut utslag på stickan. Då hade R kommit hem för flera dagar sedan. Det var som om ägglossningen hade väntat på R. Det var som om det var meningen att jag skulle bli gravid!

En vecka senare kom mensen…

(Tidigare inlägg här)


söndag 17 juni 2007

Utdrag ur min graviditetsdagbok, inlägg 1

Det här är första inlägget i min graviditetsdagbok:

Det har hänt mycket den senaste tiden. Jag ska försöka berätta så mycket som möjligt här. Frågan är var jag ska börja… Idag, den 4 maj 2007, är det 6 år och 6 månader sedan jag och R träffades på en fest i en lägenhet i Vasastan. Jag var där med min kompis C, som kände en av värdarna, och R var där med sin kompis K, bror till den andra värden. Det var en perukfest och jag hade en guldlockig peruk på mig och R såg ut som John Lennon. Det var också så jag kallade honom när jag dagen efter berättade för C att: "Jag hånglade med John Lennon!". På måndagen hade jag ett meddelande på telefonsvararen från R. På tisdagen ett till. (Jag hade ingen mobil på den här tiden.) På onsdagen ringde jag tillbaka och på torsdagen träffades vi. På fredagen också. Ett år senare flyttade jag in hos honom i hans tvåa. Och nu är jag gravid.

torsdag 14 juni 2007

Graviditetsdagbok

Bara några dagar efter att vi fått reda på att jag var gravid började jag och min pojkvän prata om att jag borde föra dagbok under graviditeten och skriva av mig om hur jag mådde och kände och sådant. Det kunde vara kul att ha och titta i efteråt. Tyvärr kom jag inte riktigt igång direkt utan sköt upp det hela tiden. När vi var i Paris hittade jag massa urfina anteckningsböcker som jag ville köpa i shoppen på Centre Pompidou. De var dock ganska dyra och min pojkvän inflikade lite försynt att man ska ju ha nånting att använda dem till också... Då kom jag på den briljanta idén att jag skulle använda en till dagbok. Det var svårt att välja, men till slut föll valet på en anteckningsbok från företaget La Marelle en Papier (den på bilden ovan). På deras hemsida kan man titta på deras jättefina böcker och kort.

Sedan dess har jag försökt skriva ikapp alla mina intryck. Det tar tid, det finns så mycket jag vill få ner! Tyvärr så blir ju allt jag skriver hittills sållat genom glömskans filter, om så bara ett par veckors dito. Nu har jag nästan kommit ikapp, så snart hoppas jag på att kunna föra mina anteckningar i realtid!