Syskontankar

Det är konstigt att vara gravid den här gången, verkligen helt annorlunda än när jag väntade Moa. Då tänkte jag hela tiden på att jag var gravid, hade svårt att koncentrera mig på något annat, läste på flera gånger i veckan om hur stort fostret var, vilka nya funktioner och egenskaper det hade erhållit, funderade på när magen skulle börja synas, när jag skulle känna sparkar mm. Jag tyckte också att tiden gick oändligt långsamt.

Den här gången tänker jag knappt på att jag är gravid. Har knappt koll på vilken vecka jag är i, än mindre på vad som händer i magen. Att bf är långt borta känns bara skönt. Tycker lite synd om den här parveln som inte är lika efterlängtad som Moa var. Alla runt omkring är helt oengagerade också, typ mina och makens föräldrar och syskon. Det är verkligen inte samma sak att annoncera ett syskons ankomst, i alla fall inte så snabbt inpå. Jag är lite förvånad över att mina föräldrar verkar tycka att det blir lite väl tätt emellan, eftersom min bror och jag har två år emellan oss, okej lite drygt två och nu blir det lite knappt två år, men ändå. De kanske tyckte det var asjobbigt med mig och min bror det kanske är därför... Jaja, förhoppningsvis blir han eller hon (är supernyfiken) lika älskad när han/hon kommer ut i alla fall! Det är nog mycket för att jag själv oroar mig lite för hur det ska bli som jag önskar att folk omkring vore lite mer entusiastiska. Men den blivande tvåbarnsfadern är superpositiv och det är ju det viktigaste.