Syskon eller inte?

I DN idag handlar insidan om att inte ha några syskon. En kvinna som är uppvuxen som endabarn berättar om hur nöjd hon är med detta. Det är lite skönt att läsa, eftersom jag och min man i alla fall just nu inte tror att vi vill ha några fler barn. Jag kan känna lite dåligt samvete gentemot Moa på grund av det. Jag tyckte själv att det var väldigt roligt att ha en bror när jag var liten. Nu är vi inte så jättenära längre men det är ju ändå trevligt med en bror nu med.

En sak som tas upp i artikeln är att ansvaret för föräldrarna när de blir gamla inte kan delas med något syskon om man är enda barnet. Det har jag inte tänkt på tidigare. Min mormor gick bort i förra veckan. Hon var 91 år och bodde själv i sin lägenhet fram tills för några veckor sedan då hon togs in på sjukhus. En dag blev hon plötsligt mycket sämre och det stod klart att hon inte skulle leva många dagar till. Då stannade min mamma och min moster hos henne dag och natt fram tills hon somnade in. De sov några timmar i taget och turades om att vaka över sin mamma. Det måste ha känts väldigt skönt att ha varandra i den stunden.

Vi barnbarn var ju förstås hos henne mycket också. Hon blev så glad när vi tog med Moa. Jag är verkligen glad att mormor hann träffa Moa innan hon gick bort.

Ja, vi får se om det blir ett syskon eller inte. Man kan ju inte skaffa ett barn bara för att det ska ta hand om en när man blir gammal. Vem vet, man kanske dör knall och fall innan man fyllt 50. Ens ungar kanske flyttar till Australien och hälsar på en var femte år. Det går ju inte att planera för allt.