Mamma

Igår var några kompisar till mig hemma hos oss och åt middag. När de kom höll jag på att laga maten och de försökte underhålla Moa under tiden, men det var helt hopplöst. Hon bara skrek och skrek helt förtvivlat och det var bara jag som dög. Det slutade med att jag fick göra klart maten medan jag bar omkring på Moa. Mina kompisar hjälpte till så det ordnade sig.

Det är jätteolikt henne att vara så folkskygg. Jag har nästan varit lite orolig tidigare för det står ju i alla utvecklingsbeskrivningar att barn ska bli rädda för främlingar vid cirka 8 månaders ålder. Men när jag pratade med barnmorskan på BVC så sa hon bara att alla barn är ju olika så det är inget att oroa sig för! På öppna förskolan slänger sig Moa in i havet med barn, föräldrar och leksaker och tar gärna hjälp av någon annan vuxen för att ställa sig upp. Jag känner mig helt bortglömd ibland. Så jag tyckte det var lite skönt igår att hon så tydligt visade att det bara var jag som dög. När min kompis höll henne så gallskrek hon och sträckte sina armar mot mig, och när jag tog henne så blev hon lugn direkt. Det värmde i mammahjärtat. Nu väntar jag bara på att hon ska säga mamma också...