Mentalt slut

Puh, vilken pärs! Bara för att jag var så överraskad av hur fort det gick på akuten i onsdags så ville tydligen verkligheten visa hur det egentligen går till på akuten.

Moa blev inte bättre utan fortsatte att spy upp allt, och på torsdagsförmiddagen åkte vi tillbaka till närakuten vid Astrid Lindgrens sjukhus (som drivs av Cityakuten). Vi kom dit vid 10.30. Där fick vi hyfsat snabbt träffa en läkare som tyckte vi skulle göra ett ytterligare lavemang. Han tyckte också att vi absolut måste få träffa en läkare som kunde göra en grundlig utredning av varför Moa har så mycket problem med sin mage (hård), till skillnad från läkaren i onsdags som bara avfärdade problemen som "en kostfråga".

Vi fick vänta ganska länge på att få träffa sjuksköterskan som skulle göra lavemanget. Det kom inte ut nått mer med hjälp av det och läkaren skrev en remiss till den vanliga akuten på Astrid Lindgren. Men först skulle vi upp till röntgen för att röntga Moas mage. Vid strax före kl 15 kom vi till röntgen. Där tog de några bilder och sen fick vi vänta ganska länge för att de skulle kolla att bilderna blev bra.

Vid nån gång mellan 16 och 16.30 anmälde vi oss på akuten. Där fick vi vänta i väntrummet i cirka fyra timmar innan vi blev uppropade och fick komma in till ett rum där vi skulle vänta på läkaren. Där fick vi vänta i ytterligare två timmar. Sen kom läkaren och en massa sjuksköterskor i olika omgångar och tog en massa olika prover och sånt. Läkaren beslutade att Moa skulle vara kvar över natten för observation. Hon skulle fasta och fick näringsdropp under natten. Hon sa att problemen kunde vara på grund av ett virus eller kanske någon förträngning i tarmen.

Vi blev uppskickade till en avdelning där vi blev visade till ett rum som vi skulle dela med en annan familj. Sen fick vi komma in i ett annat rum där droppet skulle kopplas på. Medan vi var där ringde läkaren och sa att vi skulle till en annan avdelning i stället som var för barn som hade infektioner ifall det nu skulle vara ett virus. På den avdelningen vi var nu fick det inte vara några barn som kunde smitta de andra. (Därför fattar jag inte varför de skickade dit oss från början.)

Vi fick komma till den andra avdelningen där vi fick ett eget rum. Egentligen fick bara en förälder sova kvar, men de gjorde ett undantag eftersom klockan var så mycket. Jag tror den var runt ett. Vi fick lite te och mackor vilket satt väldigt fint just då.

När vi skulle lägga Moa började hon plötsligt skrika och kråma sig och det verkade som om hon hade jätteont. Jag blev väldigt orolig, särskilt som sjuksköterskan på avdelningen innan pratat om att det eventuellt skulle kunna vara tarmvred. Jag hade självklart råkat läsa en artikel om en liten treåring som dött av tarmvred precis innan vi åkte in till akuten, så jag kunde inte sluta tänka på det. Efter ett tag lugnade hon ned sig och somnade ganska snabbt i sin säng.

Vid tvåtiden lade oss maken och jag för att sova. Det var en hård, smal säng och det var superobekvämt. Jag kunde inte somna trots att jag var galet trött, dels på grund av att det var obekvämt, dels på grund av oron. Nån gång under natten kom en läkare in och sa att vi inte behövde oroa oss för tarmvred, det var ingen risk för det. Efter det blev jag lite lugnare. Jag somnade och efter ett tag vaknar jag av att Moa skriker. Då är jag så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen. Som tur är går maken upp och tar hand om Moa. Han lägger henne i vår säng och nu är vi alltså tre i en 90-säng. Moa ligger bredvid mig och maken ligger hopkurad nere vid fotändan. Moa sover bra men ingen av oss andra får väl så mycket sömn, fast jag sover ett tag på morgonen.

Ronden ska börja vid 9.30 och vi räknar väl att få träffa läkaren nån gång på förmiddagen, men vid 10-tiden kommer en läkare och säger att ronden kommer att ta lång tid för det är bara en överläkare där i stället för två och det är ovanligt många patienter. Sen väntar vi och väntar. Jag går och köper lite grejer på apoteket: schampo, tandborste, tandkräm, deo mm och vi duschar, käkar lite lunch, läser tidningar. Maken ringer massa jobbsamtal. Moa sover mest. Vid tolvtiden kommer en sköterska och säger att vi kan ge Moa lite välling så det gör vi. Hon dricker girigt och blir på betydligt bättre humör efter det en liten stund, sen somnar hon igen. Vid två kommer till slut läkarna. Vi får veta att de ska göra ett ultraljud på Moas mage och så ska de ta lite fler prover och sen får vi åka hem om de inte hittar något konstigt.

Efter några timmar får vi göra ultraljudet. De hittar inget konstigt. Sen tar de lite blodprov på Moa. Läkaren säger att Moa antagligen drabbats av magsjuka samtidigt som hon var förstoppad. Han skriver en remiss till vårt närsjukhus om fortsatt utredning av Moas magproblem och skriver ut Movicol som hon ska få i stället för lactulos eftersom det inte hjälpt.

Vid sjutiden på fredagskvällen var vi hemma igen. Idag har Moa mått mycket bättre. Hon är ungefär som vanligt. Hon har varit vaken sedan 8.30 i morse och inte sovit något på eftermiddagen. Hon tycker väl att hon sovit tillräckligt för ett tag framöver. Hon har fått behålla allt hon fått i sig hittills förutom en liten minispya i morse. Vi är försiktiga med vad vi ger henne för jag antar att hennes mage är väldigt känslig nu efter att inte ha ätit något annat än saft och vätskeersättning på flera dagar. Vi har gett henne låglaktos majsvälling, pärondricka och lite gröt. Det känns väldigt grymt för hon har varit jättearg över att hon inte fick äta samma mat som vi, men förhoppningsvis kan hon det snart.

Nu väntar vi bara på att något ska komma ut. Företrädesvis rätt väg den här gången. Hennes mage är väldigt uppsvullen, men läkarna sa att hennes mage nog kommer att ta lite tid på sig att bli normal igen efter förstoppningen och alla lavemang plus magsjukan.

Det är så otroligt skönt att se henne pigg igen i alla fall!