Forts. från inlägg 4.Under helgen blir jag mer och mer övertygad om att det är missfall jag fått. Det kom ju faktiskt ganska mycket blod, och under nästan tre veckor. Jag blir mer och mer inställd på att det nog är så. På måndagen bryr jag mig inte ens om att ringa barnmorskan, utan bestämmer mig för att avvakta ett par dagar. Jag har ett jobb som ska vara klart på tisdagen, och jag försöker koncentrera mig på det. Under både måndagen och tisdagen har jag världens halsbränna, något som jag aldrig tidigare haft. Dessutom är mina bröst jätteömma. Jag börjar fundera på om jag kanske är gravid i alla fall. På onsdagen tar jag ett test till som visar positivt. Om det var missfall skulle hormonerna eventuellt ha försvunnit vid det här laget. Dock kan hormonerna finnas kvar i flera veckor efter ett missfall, så inget är säkert. Jag ringer barnmorskan som tycker att jag ska ringa och beställa tid för vaginalt ultraljud. När jag ringer gynekologmottagningen får jag en tid två veckor senare. Två veckor! Hur ska jag orka vänta så länge?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar