Bokbabbel

Nu har jag läst både Isobel Hadley-Kampz bok Jag går bara ut en stund och Bitterfittan av Maria Sveland som jag beställde för ett par veckor sedan. Båda var väldigt snabblästa.

Isobels bok är en tunt maskerad självbiografi som handlar om hennes och hennes mans försök att bli föräldrar. De går igenom flera års försök, ett missfall och en abort på grund av ett foster med outvecklade lungor. Deras tidigare mycket stabila äktenskap är nära att haverera under sorgen som tär på dem båda. Jobbig läsning förstås, men jag blev inte så illa berörd som jag hade befarat. Kanske har det att göra med det som SVD skriver i sin recension, att Isobel distanserar sig från texten genom att självkritiskt ursäkta sig för sin patetik. Jag tycker dock inte att det försämrar boken på något sätt, utan jag tyckte mycket om den. Hade jag läst den för några år sedan hade jag nog haft det svårt att sätta mig in i Isobels känslor. Det var inte förrän jag själv började försöka skaffa barn som jag insåg hur fixerad man kan bli vid detta. Och då har jag ändå aldrig burit på den här enorma barnlängtan som många, särskilt kvinnor, verkar ha.

Kanske underlättar läsningen även på grund av att man vet att Isobel just nu sitter hemma och gosar med en nyfödd bebis. I sin blogg skriver hon om mammalyckan på ett sätt som får det att värka i mig av längtan efter mitt eget barn.

Då blev jag faktiskt mer berörd av Bitterfittan. När Maria beskriver hur huvudpersonen Sara ligger förtvivlad på BB med mjölkstockning och feber och mannen vägrar att stanna över natten blir jag alldeles gråtfärdig. Maria beskriver förhållanden ur en väldigt pessimistisk synvinkel. Sara känner inte till några lyckliga äktenskap. Jag känner inte igen den bilden. Är det verkligen så illa? Hon tar emellertid upp många intressanta aspekter, och beskrivningen hur det ligger till med jämställdheten på Sveriges radio gör en inte direkt uppmuntrad. Hennes skildring av Saras (sin egen?) uppväxt är också mycket intressant, särskilt eftersom den skiljer sig väldigt mycket från min egen. Jag var aldrig snygg och populär och riskerade aldrig att få kommentaren att "du behöver ändå inte kunna matte för du är ju så söt" av en lärare. Inte heller var det någon risk att någon skulle kalla mig för hora.

Bokens tema sammanfattas på framsidan: "Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dem vi älskar?". Frågan är bara hur mycket Sara och hennes man verkligen försöker. Det framgår inte riktigt i boken tycker jag. Saras man jobbar på annan ort i veckorna redan när barnet är 1 månad gammalt. Det kunde man väl räkna ut på förhand att det inte var en jättelyckad lösning tycker jag. Jag hade gärna sett fler detaljer från deras liv och hur de resonerade för att lösa sina dispyter, då de båda i alla fall verkar ha ambitionen att leva i ett jämställt förhållande, vilket ju syns vara en bra utgångspunkt.