På eftermiddagen beger jag mig till gynmottagningen. Darrande av nervositet dricker jag ett glas vatten i väntrummet. Jag försöker ställa in mig på att det inte kommer att finnas något foster, men innerst inne vet jag att jag kommer att bli jättebesviken om det är så. Jag får komma in till läkaren och han ställer några frågor. Sedan får jag hoppa upp i gynstolen och han för in en ultraljudskamera. Efter en liten stund vänder han bildskärmen mot mig och börjar förklara vad allting är för något. Jag börjar misstänka att det är ett positivt besked som väntar. Han visar mig det lilla embryot som ser ut som en grå böna på skärmen och bekräftar att det lever. "Ser du hjärtat?" säger han. Jag tittar, men ser först inget särskilt. Men så plötsligt ser jag! Inuti den grå bönan är det ett litet område där pixlarna liksom blinkar. Jag känner hur tårarna börjar komma, jag är helt överväldigad. Läkaren mäter den lilla bönan till 7-8 mm, vilket skulle motsvara att jag är i vecka 6+2 eller 6+4. Enligt mina beräkningar är jag i vecka 7+0, men jag antar att det beror på bland annat hur många dagar det tar för ägget att fästa i livmodern. Dessutom verkar det svårt att bestämma exakt när det är så litet. Läkaren berättar att det han kan säga är att embryot lever, att jag har lika stor eller liten missfallsrisk som alla andra, att det bara är ett (jag hade inte ens haft en tanke på att det skulle kunna vara tvillingar!) och att det inte är ett utomkvedshavandeskap.
Jag lämnar mottagningen med ett leende över hela ansiktet. Jag känner mig otroligt lycklig! Givetvis är jag jätteivrig att berätta för R, men typiskt nog har jag glömt mobilen hemma. Jag bestämmer mig för att promenera hem i alla fall, för vädret är helt underbart och jag inser att jag inte kommer att kunna jobba mer nu i alla fall. Jag stannar till i några affärer på vägen och köper en klänning på Indiska, med plats för en växande mage... När jag till slut kommer hem har jag förstås massa missade samtal på mobilen från R. Men när jag ringer upp honom är det upptaget, typiskt! Efter ett tag ringer han upp i alla fall och jag får äntligen ge honom det roliga beskedet. Vi bestämmer oss för att ses på stan och fira med en god middag.
1 kommentar:
Grattis!! Jätte härligt att läsa, ska bli kul att följa fortsättningen.
Skicka en kommentar