På onsdagen åt jag lunch med C och J. Jag hade tänkt berätta för dem, men när jag sa det till R så ville han inte att jag skulle göra det. Jag sa att jag säger som det är om de frågar, för jag ville inte ljuga, men om de inte tar upp det så gör inte jag det heller. [Jag hade berättat för dem båda tidigare att vi försökte bli med barn och båda hade frågat nån gång sen dess hur det gick.] De frågade inget. Konstigt nog så var jag inte så ivrig att berätta. Innan jag blev gravid trodde jag att jag skulle vilja berätta för alla jag träffade att jag var gravid. Typ skrika ut på bussen: "Jag är gravid!!!". Så kände jag inte alls. Förutom den dagen då jag gjorde ultraljudsundersökningen och var jätteglad så hade jag mest känt mig orolig och nojig. Tänk om fostret inte lever längre! Tydligen kan fostret dö i magen utan att man märker något på länge. Eller tänk om det visar sig på ultraljudet att fostret inte har några lungor eller har någon grav missbildning så man måste ta bort det. Tänk om barnet har dött och så går jag omkring och berättar för folk att jag väntar barn, då ljuger jag ju! Tusen konstiga tankar snurrade omkring i huvudet. Jag kände mig inte så glad, och hade nästan dåligt samvete för det. Tänk alla som kämpar för att bli gravida, och så går jag omkring och är inte ens glad över att jag är det!
Jag läste om fostrets utveckling på nätet, vad som händer vecka för vecka. När jag var i vecka 7 läste jag om vecka 8. På www.growingpeople.se stod det: "Det kan bli en period av mycket blandade känslor även om graviditeten är planerad. Graviditeten kan kännas overklig. Många kvinnor blir labila till humöret, ofta nedstämda, gråtmilda och med perioder av irritabilitet. Ofta är känslorna motstridiga. Glädje blandas ofta med tvivel och oro."
Hahaha, tänkte jag när jag läste det där, så är det ingen risk att jag kommer att känna! Jag kommer bara att vara glad, för jag ser fram emot det här barnet jättemycket.
Jag nästa vecka: Buhu, jag vet inte om jag vill ha barn! Tänk om jag blir en dålig förälder, tänk om barnet blir mobbat, eller blir en mobbare, tänk om barnet dör, då kommer man ju att sörja i resten av sitt liv, tänk om R lämnar mig, jag vill inte vara en ensamstående mamma, min kropp kommer att bli förstörd osv osv... Hoppsan. Som tur var gick de här oroskänslorna över efter ett tag, åtminstone till större delen.
(Forts. från inlägg 8)
2 kommentarer:
Hejhej, tänkte bara att jag skulle lämna en liten kommentar. Surfade runt efter lite barnbloggar och landade hos dig. Du skriver bra! Det är spännande att få följa resan (eller vad man ska kalla det) :)
Tack! Vad roligt att du tycker det!
Skicka en kommentar