Lite sentimental på kvällskvisten

Jag sitter i soffan och läser lite bloggar. Bredvid mig ligger min dotter och plötsligt gnyr hon till, och jag tittar ned på henne där hon ligger och sträcker på sig. Hon grimaserar med hela ansiktet, och jag vet att hon snart kommer att vilja äta igen.

Min dotter. Jag fylls av en så stor kärlek att det känns som att den nästan inte får plats inuti mig. Jag känner mig så otroligt tacksam att jag får vara med om detta stora. Att jag har fått ett barn att älska. Tillsammans med den man jag älskar.

De flesta människor får vara med om detta, att få barn. Alla har inte turen att få det med den de älskar, men ganska många. Jag är inte särskilt unik. Men det känns så. När jag sitter här i soffan med min familj, min älskade familj, så känns det så fantastiskt att jag känner mig särskilt utvald. Som att jag har vunnit högsta vinsten i livets lotteri.