Usch vilken hemsk natt jag har haft! Moa brukar sova ganska bra, men i natt ville hon inte alls sova från halv fyra eller nått sånt och fram till sjutiden på morgonen. Jag gick och lade mig vid midnatt och sen vaknade Moa (och därmed jag...) vid 1 och åt i någon timme, så jag hade inte hunnit sova så länge innnan dess. Hon låg och sprattlade i sin säng och så precis innan jag hann somna om så började hon skrika. Jag tröstade henne och så låg hon och sprattlade ett tag till och så började hela processen om. Hon kunde inte ligga i vår säng för hon sparkade så mycket och hon blev inte lugn av att ligga på min mage vilket ofta brukar funka för att lugna ned henne. Till slut var jag helt gråtfärdig och kände att jag inte orkade mer. Då tog min man henne och han lyckades mata henne med nappflaskan, något som jag hade provat tio minuter tidigare utan att lyckas, och så somnade hon faktiskt äntligen. Och så sov vi båda två till strax före elva. Så nu är jag utsövd, fast känner mig lite groggy, vilket jag alltid gör när jag har sovit så länge på förmiddagen.
Nu har jag precis ammat henne och hon somnade redan efter första bröstet och ligger här bredvid mig i soffan och ser söt ut.
Varje gång jag har en sådan här natt, vilket bara har varit några gånger hittills, så tänker jag på dem som har kolikbarn eller barn som sover väldigt lite på nätterna. Jag undrar hur mitt mentala tillstånd hade varit vid det här laget om jag hade fått ett sånt barn. Jag undrar om jag kommer att våga skaffa ett till barn med tankte på att det kanske inte kommer att bli lika lätt som Moa har varit hittills. Lägg det till alla andra saker som talar emot ett syskon till Moa: jobbigt att vara gravid, jag är fullkomligt livrädd för en förlossning, mindre rädd för snitt men det känns inte så roligt att skära upp magen en gång till, ännu en amningsperiod... Sen finns det ju förstås starka skäl för också. Såsom att det vore roligt för Moas skull med ett syskon och att jag förmodligen kommer bli sugen på en till bebis när Moa inte är en sådan längre - trots allt! :-)
Tiden får utvisa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag brukar tänka som dig vad gäller att man har fått ett väldigt nöjt barn och tänk om nästa blir jätteskrikigt. Jag tror dock att man anpassar sig efter situationen, nu blir det ju jobbigt bara de gnäller lite om de aldrig gör det annars medan om man har ett skrikigt barn så är man säkert glad när de "bara" gnäller. Vad gäller förlossning så är jag också rädd för att föda vaginalt, jag kan dock tänka mig snitt igen då jag vet hur det går till.
Här är ju en stor fördel med att få två på en gång: de har redan syskon utan att jag behöver göra allt en gång till. Hurra!
En Mölnbobos Liv: Ja man får väl helt enkelt gilla läget antar jag. Och det går ju över säger de som har varit med!
Frida: Ja det är ju en fördel helt klart! Det måste vara väldigt speciellt att ha ett tvillingsyskon.
Skicka en kommentar