Oro

När jag väntade Moa tyckte jag att nio månader var en evighet. Jag tyckte det var sååå onödigt att en graviditet skulle vara så länge, jag kunde inte vänta på att få träffa barnet i magen. (Och det behövde jag ju inte heller eftersom hon kom två månader för tidigt. Det var inte riktigt så jag menade dock...).

Nu känner jag att det är väldigt skönt att det är ett halvår kvar tills barnet ska komma, så att jag hinner vänja mig lite mer vid tanken. Plus att Moa hinner växa till sig lite mer.

Dock är jag rätt orolig för att barnet ska komma för tidigt den här gången med. De hittade aldrig någon orsak till att Moa kom för tidigt, så det skulle kunna bero på nånting hos mig, och i så fall kommer det antagligen att hända igen. Och den här gången kanske det inte går lika bra. Jag går hos specialmödravård nu och får gå på en massa läkarkontroller. Det känns jättebra och jag känner mig verkligen omhändertagen. Jag går hos en kvinnlig läkare som är jättetrevlig och som känns trygg. Så just nu känner jag verkligen för att hylla den svenska vårdapparaten.